Lars Larsen artikel

Om poeten Markus Beijar Mellin, min dubbelgångare i Stockholm

En gång hände det något mycket märkligt och lustigt. Jag har en vän i Stockholm, som jag fick sova hos en gång året 2010, poeten Markus Beijar Mellin. Vi är nästan jämnåriga, och han liknar mycket på mig. Han råkade träffa mig en gång på trappan utanför Nobelmuséet i Gamla Stan, och vi kom i djupa poetiska och andliga samtal. Det visade sig att vi delade mycket. Han var också ett offer för psykiatrin, för att han var en romantisk rebell ungefär som jag. Han var mycket märklig, rent sagt originell.

Men det lustiga var att jag en gång tappade en bunt handskrivna miniböcker (mest poesi) på en läkarstation för hemlösa i Stockholm. En av personalen där försökte hitta mig för att återlämna skrifterna, och sökte på Ny Gemenskap, favoritstället för hemlösa i Stockholm, där jag ju vistades mycket då. Men hon fann inte mig, utan min dubbelgångare Markus Mellin, som hon trodde var jag, och som hon gav skrifterna åt. Markus gjorde så gott han kunde för att bevara skrifterna; han gav dom åt Antikvariat 1 på bondegatan, han visste ju inte hur han skulle få tag i mig när jag inte hade telefon, och jag tror inte han visste om min blogg.

På senare tid har Markus framträtt i offentligheten, då den tyske advokaten Henning Witte intervjuade honom i år i White TV. Intervjun är mycket personlig, och säger mycket om vem Markus är, och hur mycket vi egentligen liknar på varann. Jag tror Markus egen tolkning av det som hänt honom stämmer. Mind Control finns på riktigt, om än inte i form av den karikatyrbild många bär inom sig. Markus är ovanligt nykter i denna fråga.

Jag minns Markus med värme, särskilt eftersom vi senast träffades i Moskén i Björns trädgård (han har starka andliga intressen, och har konverterat till islam) och jag minns hans romantiska poesi som han lät mig få ta del av under den natt jag fick sova hos honom. Den var skör och längtansfylld. Han kände Horace Engdahl (var det inte genom släktskapsband?), och var påverkad av William Blake, som han läste då vi fann varandra. Jag hittade en av hans dikter på nätet, och här kommer den:

Mannen som dog - Elegi till Torsten Föllinger

Ljuvhet

värme

Vad man inte kan sätta i ord

Passar in på mannen som dog.
Så ljuv & förstående

Att tårarna rinner

Så saknad av mig:

Att kroppen försvinner!

Men minnet lever i mig kvar

Hans röst kommer för mig - leva ljuda -

igenom mina bestående dar.

I nätterna han far med mig -

till andra sidan Himlen

Där är allt ljuv musik

Ännu hör jag hans toner

Där är allt Ett

Inte tusen miljoner

bara ljuvhet -

ljuvhet utan ord -

där är jag.

med mannen som dog.

Lars Larsen

Från Anarchopedia

Hoppa till: navigering, sök